Elisabeth Svalin Gunnarsson; I min trädgård vill jag vara Karin

En praktisk trädgårdsberättelse från Sundborn
Bonnier Fakta, 2017

När jag först hörde talas om att Elisabeth Svalin Gunnarsson arbetade på en bok om Sundborn, trädgården och Karin Larsson blev jag väldigt glad. Ännu gladare är jag nu när jag kunnat läsa och återläsa boken just för att den handlar om såväl Sundborn och trädgården som om Karin.

Jag fuskade för ett antal år sedan i ” föreläsningsbranschen” . Skrev om kända mäns mindre kända kvinnor ex om Carl von Linnés hustru Sara-Lisa. Dessa kvinnor som enligt mitt sätt att se i allra högsta grad var självständiga skapande individer men som trots detta inte lämnat så stort avtryck i ”historien”. Vad gäller Karin Larsson så har hon ju faktiskt gjort det genom sitt konstnärliga bland annat textila skapande, synligt för alla som besökt Sundborn eller öppnat en bok om Carl Larsson. Jag hade under mitt sökande efter personen Karin varit i Hallsberg i hennes föräldrahem ett antal gånger. Jag rekommenderar ett besök där, det finns också en vänförening som har intressant aktiviteter ex i samband med sina Karin kaffekalas.

Det Elisabet har gjort är att hon har lyft fram den bit av Karins verksamhet som inte varit speciellt känd. Den trädgård som de flesta av oss sett avbidad i böckerna om familjen med betoning på Carl Larsson. Boken kan ses som en ciceron men kan givetvis även läsas som ren trädgårds-växt, blomster-underhållning. Det är dock en klar fördel att man har varit i Sundborn, då får man ut mer av boken.

Elisabet är kulturvetare, hennes specialområde är trädgård och hon beskriver hur Karin arbetade när hon skapade och inredde utomhus i Sundborn. Även där skapade hon rumslika sammanhang i såväl färg som form. Vänner i trädgårdsbranschen har stundom uttalat en tveksamhet inför att Karin verkligen skulle ha varit så ”trädgårdsintresserad”. För mej var detta högst troligt då jag visste att Karin hade detta intresse med sig från föräldrahemmet, hon utbytte tips och råd om fröer, plantor med sin mor i såväl brev som vid ömsesidiga besök. Boken handlar om en delvis svunnen tid som nog borde kunna återupplivas dvs den om självhushållningens nytta och nöje. Mycket arbete, många timmar av förberedelse innan ett trädgårdsland eller ett hörn av trädgården blev som Karin ville ha det.

Här möter läsaren Trädgården eller trädgårdarna vid Lilla Hyttnäs i Sundborn Dalarna med Karin som kreerande skapande trädgårdsmästare. Vägen till den egna torvan gick inte spikrakt den snirklade sig fram och man kan se på Carls målningar att vistelsen i Grez-Sur-Loing var en inspirationskälla om ock från ett helt annat klimat. Boken tar upp tio möten mellan Lilla Hyttnäs och – Grez.  Elisabets sätt att belysa samtiden kommer fram blad annat kopplingarna mellan Arts och Craft rörelsen i England. Karins syster Stina var en direkt förmedlare genom att hon var bosatt i England i Wimbledon. Även hon odlade både grönsaker och blommor i sin stora trädgård.

En av de stora fördelarna med Elisabet Svalin Gunnarssons författarskap är ju det utomordentligt intressanta kulturhistoriska bildmaterialet, teckningarna, planskisserna, fotografierna som hjälper den trädgårdsintresserade att komma igång och förverkliga en del av det boken visar i såväl text som bild.

Karins trädgård var inte  bara till lyst, den ger en god bild av vilka nyttoväxter man kunde välja. Givetvis fanns potatis men även vitkål och brysselkål, purjolök, rödlök och gräslök skulle finnas och gärna rädisor tidigt på sommaren. Trädgårds- och frökataloger från 1800-talet ger mer information för den nördige. Det gör även Karins trädgårdskalender som avslutar boken. Här finns årstiderna vinter, vår, sommar och höst. Bildförteckningen, författarens källförteckning och växtlistor är spännande att botanisera i för den kulturhistoriskt intresserade. Kanske har läsaren egna kunskaper från äldre släktingars berättelser att jämföra med!

Carita Wallman Larsson,  2018 04 05

 

 

För dig som älskar gastronomi och hortikultur