Sue Minter; The Apothecaries Garden

London 2003

Historien om Chelsea Physic Garden – Apotekarens Trädgård

Sue Minter är historiker och trädgårdsmästare och har bl a arbetat på Kew Gardens och som curator på Chelsea Physic Garden, Apotekarens Trädgård under 1990-talet. Hon har skrivit ett flertal böcker om Kew Gardens och här berättar Minter historien om den enda kvarvarande Trädgården som överlevt krig och Londons urbana tillväxt. Ca 2 hektar muromgärdad odlad mark i Londons stadskärna som ändå känns som en hemlig trädgård där ett stort lugn råder. Boken låter oss följa utvecklingen från 1673 till våra dagar och historien skildrar äventyrliga botaniska expeditioner för att hämta plantor och frön till Trädgården, utveckling av odlingarna, byggande och skötsel av växthusen och även mycket starka konflikter mellan trädgårdsmästare och ledning. Diskussionerna rörde sig t ex runt klassificeringssystem; skulle man fortsätta följa Tourneforts system eller gå över till Linnés system? När man bestämt sig för Linné kom diskussionen om man inte skulle införa ett system baserat på Antoine Laurent de Jusseiu och De Candolle…

Historien börjar alltså 1673 då Londons apotekare (som då även var läkare) behövde ett lager för sina medicinalväxter. Lagret skulle helst vara placerat vid Themsen så det blev lätt att åka på botaniska expeditioner med fartyg som kunde lastas i och packas ur vid återkomsten. Resorna företogs mellan april och september. Ett stycke land köptes in vid Themsen och inhägnades så småningom med murar. 1680 byggdes ett första växthus och en kamin installerades. Värmesystem med kanaler under växthuset genomfördes av apotekaren John Watts, man kunde växla värme och luft genom att öppna fönster eller täcka växthuset med tyg. Även en sträng vinter överlevde de exotiska växterna som flyttades ut under sommarhalvåret. Trädgården frodades och det måste varit en fantastisk syn från Themsen.

Man undervisade apotekarlärlingar med hjälp av medicinalväxterna och organiserade samlarexpeditioner runt om London för att även samla in lokala växter. På British Library finns en förteckning med alla plantor som odlades den 12 november 1706, både i växthus och rabatter. Där finns tre olika typer av Geranium (pelargoner), bland de första att odlas. De gav bla en rosendoftande olja, krossade stjälkar och blad botade huvudvärk och förkylning. 300 år senare, 1998, värderades världshandeln med pelargoner i kruka till 1.4 miljarder dollar!

Hans Sloane, född 1660, kemist, botaniker och läkare blev ”Fellow of the Royal College of Physicians” 1685 och genom honom kom Trädgården att utvecklas. Tack vare hans resor till Jamaica kunde man hämta hem och odla kinin och han introducerade kakao i England, ”Sir Hans Sloane´s Milk Chocolate”. Han säkrade också Trädgårdens mark genom gåvobrev med förbehållet att Trädgården skulle användas för medicinalplantor och att vetenskaplig forskning skulle uppmuntras.

Sloane rekommenderade en trädgårdsmästare, Philip Miller, som utvecklade Trädgården till en av de mest välkända botaniska trädgårdarna i Europa. Miller hade omfattande utbyte av plantor med andra växtsamlare och han bidrog till att antalet odlade arter i England fördubblades från 1731 till 1768. Han skrev Garderners Dictionary som kallats 1700-talets mest betydande hortikulturella verk och översattes till tyska, franska och holländska. Klassificeringen av växterna är i de första upplagorna baserade på fransmannen Tourneforts system, i åttonde utgåvan på rivalen Linnés system. Linné besökte Chelseaträdgården 1738 och Per Kalm, en av Linnés lärjungar, besökte trädgården och växthuset 1748. I samband med 300-årsminnet av Linnés födelse gjordes en cirkusvagn där ena sidan tillägnas sir Sloane och andra sidan Linné och hyllningen finns kvar än idag. Gardeners Dictionary var inte illustrerad men Miller öppnade dörrarna för olika konstnärer som avbildade växter för koppartryck och målningar. Läs mer om Elizabeth Blackwell och Mrs Delany. (länkar)

En ny prefekt utnämndes 1765, William Hudson, som följde Linnés system. Hudson gav ut Flora Anglica och Millers Gardeners directory övergick då också till Linné och när klassificeringen av växter skulle ändras protesterade Miller, kom inte överens med styrelsen utan slutade. Styrelsen ville återföra också verksamheten till insamlande av plantor. Millers efterträdare blev William Forsyth som hade två trädgårdsarbetare till sin hjälp. 1775 fick han en tredje arbetare då han behövde tid att vårda alla nytillskott genom stort utbyte av plantor och fröer som krävde växthus och extra tillsyn. Två av Apotekarsocietens medlemmar anlade ett stenparti som idag är k-märkt och det äldsta i Europa, långt före viktorianska tidens mode att anlägga stenpartier. Forsyth, som gav namn åt forsythian, var en av grundarna till det som idag är känt som The Royal Horticultural Society, arrangörer av bl a Chelsea Flower Show.

1815 kom Apothecaries Act då apotekarsocieteten blev de som godkände läkare att praktisera i England och Wales efter fem års studier. I granskningen ingick kunskap om medicinalväxter, d v s det som odlades i trädgården. Senare blev det en universitetskurs i medicinsk botanik. Från 1830 öppnades trädgården för alla som studerade medicin, kemi och botanik. I slutet av 1800-talet antogs även kvinnor till läkarutbildningen och Trädgården fick fler och fler besökare. Från 1905 och framåt var besöksantalet ca 2400 per år och dessutom skickades ett stort antal plantor varje år till högskolor och sjukhus. Under första världskriget anställdes kvinnor att sköta trädgården men utöver det anställdes den första kvinnan inte förrän 1950.

Under hela 1900-talet har kvalificerad forskning och utbildning startats och också skett i Trädgårdens regi även om forskningen nu flyttat till andra institut, både statliga och privata. Sedan slutet av 1900-talet har man gått över till fokus på taxonomi, d v s namngivning av plantor.  Det ökande intresset för naturläkemedel har gett nya vägar för Trädgården att bidra med flera seklers kunskap och forskning. Odlingarna har mirakulöst överlevt genom åren, mycket tack vare att man beviljades undantag från direktivet att odla mat som t ex Kew Gardens måste göra under krigsår. Under andra världskriget blev medicinalplantorna desto viktigare eftersom importen av läkemedel försvårades.

Sedan 1983 är Trädgården öppen för besökare. Läs mer.

Christina Aili 2017-10-15

För dig som älskar gastronomi och hortikultur