Ellen Rydelius

Carina Burman; Vi romantiska resenärer, 2016

BurmanDet är som guideboksförfattare Ellen Rydelius är mest känd men också för sina kokböcker och översättningar av rysk litteratur. Ellen Rydelius liv är intressant men hon syns inte mycket i litteraturhistorien. Hon var en tidig feminist och 1946 kom boken En bilderbok om svenska kvinnors liv 1918 – 1944. I Carina Burmans bok handlar första kapitlet om Ellen Rydelius liv och resten om hennes bok Rom på 8 dagar.

Jag har valt att enbart recensera första kapitlet.

Ellen Rydelius föddes 1885 i Norrköping och dog 1957 i Stockholm Hon tillhörde den första generationen kvinnliga journalister i Sverige. Hon arbetade också som översättare främst med ryska verk som Dostojevskij, Tolstoj och Tjechov. Efter en resa till Italien började hon skriva resehandböcker och med sitt intresse för mat blev det också ett antal kokböcker. Den första resehandboken, Rom på 8 dagar blev en succé och den skrev hon för att hon behövde pengar. Den kom ut 1927 och under 30 års tid trycktes den i nio upplagor. Hon var då 42 år och ensamstående mor. Under andra världskriget när det var svårt att resa utomlands skrev hon kokböcker istället.

Hon var enda barnet och pappas flicka men bråddes på sin mor som var mörk och livlig. Föräldrarna hade det bra ställt men själv längtade hon bort. Hon tyckte Norrköping var en trist stad. Hon hade många kamrater, även manliga som bröderna Nerman, Ture, Einar och Birger. Hon läste mycket under den här tiden, även böcker som kanske inte var så rumsrena men dessa gömde hon i skolboken. Lektorn vid Löfholmska flickskolan tyckte att hon var språkbegåvad och övertalade hennes far att hon borde få fortsätta studera på universitet vilket var ovanligt för flickor vid den här tiden.

1899 gjorde hon sin första längre resa till Norrland med familjen och hem via Norge och Göta Kanal. Efter den resan skrev hon sin första resebok. För hand och dedikerade den till fadern. Året efter började hon på Wallinska flickskolan men tvingades sluta efter bara ett år. Faderns ekonomi var dålig och han ville att hon skulle arbeta på hans kontor istället. När ekonomin blev bättre kunde Ellen börja läsa moderna språk i Uppsala. Hon trivdes i Uppsala och hade en stor umgängeskrets.

1903 skrev hon in sig i Kvinnliga Studentföreningen, motsvarigheten till nationerna för män. Hon var inackorderad och mat lagades i matlag. Vissa matlag blev legendariska och efter ett tag övergick Ellen till ett matlag där hon var enda kvinnan. Hon upplevdes som glad och frisinnad och tog intryck av Ellen Keys idéer om fri kärlek vilket resulterade i att hon träffade Erik och deras relation övergick snart i ett samvetsäktenskap.

Efter sin examen 1907 studerade Ellen vid universitetet i Kazan i Tatarstan i Centralryssland där hon förutom studier roade sig med opera och moskébesök. Hon tvingades avbryta sina studier efter ett halvår då fadern begått självmord.  Orsaken var tydligen ekonomisk. Nu tvingades Ellen försörja sig själv och började som journalist och översättare. Först på SvD och sedan på DN. Särskilt DN var mån om att anställa unga kvinnliga journalister. Kanske för att arbetskraften var billigare eller för att tidningen ville locka kvinnliga läsare. Eftersom branschen var så mansdominerad bildade Ellen och hennes kollegor nätverket ”Ligan” med enbart kvinnliga reportrar. Ett professionellt nätverk och väninnegäng. Dottern Ria Wägner kallade Ligan för ” dessa självständiga kvinnor som styrde världens öden”.  De spelade till och med in en stumfilm Hon fick platsen med manus av svägerskan Elin Wägner.

1911 gifte Ellen sig med kollegan på Dagens Nyheter, Harald Wägner, lundensare med examen i grekiska och även han intresserad av Rom. Året efter åkte Harald Wägner till Lund för att skriva färdigt sin licentiatavhandling och Ellen blev ensamförsörjare. Som tidigare började hon översätta ryska för att dryga ut inkomsterna. Hon försökte minska utgifterna genom att äta mindre med blodbrist som följd.

När första världskriget kom blev Harald inkallad och Ellen gravid.  Så föddes dottern Maria eller Ria som hon fick heta inte bara för familjen utan hela svenska folket. En person som tidigt lagade mat i TV-rutan. Hennes bakvända vinkning blev hennes signum. Hon förklarade det med att det är så de vinkar i Italien! Harald blev krigskorrespondent i Berlin men livet var inte lätt med matbrist och överlevnadsknep som följd. Äktenskapet höll inte så Ellen återvände till Sverige som ensamstående mor och frilansande. Att det var dåliga tider gjorde inte saken lättare. Hon skriver till Bonniers och ber att de ska hjälpa henne med något översättningsarbete. Bonniers förlag gav ut hennes reseböcker och Wahlström & Widstrand kokböckerna. Ellen var känd som den författare som ständigt begärde uppskov med deadline och var inte heller rädd för att be om förskott.

1922 fick Ellen ett stipendium för studier i utlandet. Hon skulle studera ”den ryska emigrantpressen på kontinenten”. Äntligen efter flera fattiga och dystra år i Sverige väntade det stora äventyret! I Rom! Ellen var inte politiskt engagerad men översatte antagligen för att försörja sig en bok om Mussolini som hon kallade Musse. Skandinaverna kallade honom för Johansson.  Hon berättar också att i Berlin gick hon på socialistiska kvinnomöten och konstnärsbaler och bevistade ett nazistiskt massmöte. Hitler nämner hon som ”mannen med den tarvliga fysionomien”. Efter hemkomsten från Rom började Ellen resa runt i Sverige och hålla föredrag om andra länder vilket hon sedan fortsatte med under flera år.  Färdsätten var antingen tåg, hästskjuts eller renspann! Hon var en uppskattad föreläsare och fick ett stort kontaktnät även om arbetet var slitsamt.

Ellens mest karakteristiska egenskaper, enligt dottern Ria är Trofasthet till vänner, Intensitet – gång på gång arbetade hon sig sjuk. Resandet – inget karaktärsdrag precis men grundläggande för Ellens liv. Hon var också kreativ men dålig på att planera och inte särskilt ordentlig. Hon hade säkert samma inställning till inlämningsdatum som Douglas Adams ”I love deadlines. I love the whooshing noise they make as they go by”.

Margareta Henry 2017-04-10

RydeliusBilliga dagar i italienskt kök, 1941

Intressant att komma över äldre böcker om mat och resor! Den här gången är det en mat- och resebok genom Italien från 1941. Ellen Rydelius var journalist, föreläsare, författare och översättare av rysk skönlitteratur. Hennes dotter var journalisten Ria Wägner som hon skrev flera böcker tillsammans med.

Med den här boken vill Ellen Rydelius ta död på påståendet att italienarna bara äter makaroner! Hon påstår att det italienska köket tillhör de främsta i världen och att det finns italienska restauranger både i Paris, Köpenhamn och New York. Denna bok skrevs under andra världskriget när många råvaror var svåra att få tag på! Hon påpekar att ”lyckligtvis lägger inte ens den argaste antifascist politiska synpunkter på en så god rätt som risotto alla milanese”.

Under kristider är den mustiga köttsåsen sugo som serveras till risotto och makaroner ett bra sätt att dryga ut köttet. Så också kanin, köttfärs, kroketter, höns och lever. De typiska kryddor som ingår i italiensk matlagning finns i välförsedda speceriaffärer i Stockholm eller på apoteken, skriver hon, och kostar några ören!!?? Undrar vad apoteken skulle säga om vi idag kom in och frågade efter olivolja, basilika eller oregano?

Ellen Rydelius tar oss med på en resa genom italienska kök från Alperna i norr till Sicilien i söder. Intressant är att hon inkluderar vin som den naturligaste måltidsdryck till mat. Vi har fortfarande mycket att lära i Sverige om vin som måltidsdryck utan att det ska kännas skamligt!

Resan börjar med en vermut i Torino i Piemonte tillsammans med grissini, Napoleons favorit. Han kallade grissini för les petits bâtons de Turin. Hon skriver vidare om den vita tryffeln på Albas kullar och Périgords mörka tryffel, kökets svarta diamant. Vinerna är  från Barolo och Barbaresco. När vi kommer till Lombardiet är det minestrone som gäller. Kring Po tar riset fotbad och här finns nationalrätten risotto alla milanese. Hon delar in landet i två delar med risland i norr och makaroniland i söder (idag kallar vi makaronin för pasta). Gränsen går vid Neapel. I Milano stöter vi på den stora kakan panettone, en delikatess vid jul och nyår. I Veneto serveras det risi e bisi, en blandning mellan risotto och soppa med ris. I Venedig är det de frityrstekta kräftstjärtarna scampi som är en specialité. Så även polenta, arbetarens enkla föda. Efter Venedig går färden vidare till Bologna, bokens och korvens stad. Här blir det mortadella med traditioner från 1300-talet.

I Toscana finns den rubinröda Chiantin. Florens är Katarina de´Medicis hemstad och det var med kockar från Toscana som hon skapade det franska köket. Här finns också den florentinska biffsteken. En bit halstrad ungkalv som serveras med olja, salt och peppar. I Livorno serveras småfisken som en cacciucco, Frankrikes bouillabaisse. I Siena är det framför allt sötsaker som gjort staden känd. Panforte och cavallucci, honungskakorna.

Le Marche är känd för sin buljong brodetto och den vilda saffran zafferanella. Äntligen framme i Rom! På Ellens tid var det i de små osteriorna som den bästa maten fanns. Dit gick lokalborna. Där serverades dilamm, kalkon, saltimbocca och getost.

I Neapel som är pastans och pizzans hemstad äter vi pizza napolitana, calzone och pasta med musslor. I Apulien får vi grönsaker, oliver och meloner. I Kalabrien skriver hon om potatisens släkting äggfrukt, aubergine. Framme i Sicilien får vi apelsin, citron, mandel, bakelser och glass. Inte undra på att man kallade Sicilien för barnens paradis.

Sardinien är ett eldorado för jägare med rådjur, hjort och vildsvin. Fåren ger goda ostar.

För att vara en så pass gammal bok känns den mycket aktuell. Jag gillar sättet att presentera råvarorna i de olika områdena i Italien och bifoga recept i slutet av boken.

Illustrationerna av Novello är så roliga!

Margareta Henry 2017-04-05

 

 

För dig som älskar gastronomi och hortikultur