Bengt Bergius; Tal om läckerheter

Tal om läckerheterHelt svindlande är denna väl kommenterade och vackert illustrerade tidsresa till en sällsam dag i maj 1780 på Kungliga Vetenskapsakademien, då Bengt Bergius levererade ett maratontal om allt som någon gång, i någon kultur har kallats läckert, från långkokt elefantsnabel till taggig, stinkande durian.

Så motiverade Måltidsakademien varför ”Tal om läckerheter” fick priset för Årets bästa måltidslitteratur, Historisk måltidslitteratur och Bäst alla kategorier 2015. Texten var alltså ca 230 år gammal när Kungliga Skogs- och Lantbruksstyrelsen gav ut den fantastiska nyutgåvan, för första gången i sin helhet. Redaktör för boken är vetenskapshistorikern Jakob Christensson.  Många fler har också bidragit med kommentarer och sammanställningar, Karin Martinsson på Bergianska har identifierat växterna och angett både de vetenskapliga namnen och de svenska växtnamnen. Bokens litteraturförteckning är inte komplett över Bergius referenslitteratur men innehåller ändå över 800 titlar, sammanställda av bibliotekarien Clas Ove Strandberg.

Bengt Bergius höll sitt anförande i flera timmar inför ledamöterna i Kungliga Vetenskapsakademien 1780 och fram till sin död fyra år senare arbetade han med att sammanställa all information för en tryckt bok. Efter hans död tog Samuel Ödmann över och 1785 kom två delar av text ut med titeln Tal, Om Läckerheter, Både i sig sjelfva sådana, och för sådana ansedda genom Folkslags bruk och inbillning 1–2.

På många sätt var 1700-talets slut en tid med stor informationsspridning. Man fick möjlighet att ta del av vad folk åt och drack på andra håll, inte minst genom Linnés lärjungar som reste världen över. Bergius samlade information om hur man åt och drack i fjärran länder, beskrev olika folkslags matvanor både för fattig och för rik,  vilket gör det till spännande läsning. Christensson har skrivit en utförlig kommentar till Bergius tal där han berättar om Bergius uppväxt och vad som gjorde att han och hans bror Peter Jonas Bergius blev så lärda och så inflytelserika. Vi kan än idag njuta av deras boksamling, herbarier och inte minst av Bergianska trädgården. 

Boken är fantastiskt illustrerad med bilder från brödernas egna samlingar. I den första delen kan man läsa om hela 250 växter, mestadels exotiska läckerheter. Bergius själv hade genom de egna växthusen också tillgång till persikor, aprikoser och många då exotiska frukter och bär. Många frukter har han läst om, t ex mololo, som han konstaterar är en okänd frukt i Angola, och guldgrenadill. Passionsfrukten med egen kryddig lukt och ett sött och rätt delikat inkråm, hyllas av Maria Sibylla Merian såsom kylande och ljuvlig att äta.

Sedan kommer ett stort antal kända och okända djur. Igelkott äts med begärlighet i Marocko, också i Norge, läggs i ättika i Tyskland och äts under fastan i Spanien. Löss äts i Mexiko, murmeldjur äts av kalmucker, sjögräs stuvat i ljustalg äts som nödproviant.

Det är en bok att bläddra i och läsa det man tycker är intressant. Att streckläsa en volym på ca 700 sidor (där det finns en fotnot nästan på varje sida och några sträcker sig över flera sidor) går inte. Detta är en bok att njuta av i små doser – den räcker många år.

Christina Aili 2015-11-25

För dig som älskar gastronomi och hortikultur