Franska slott och herresäten

En oförglömlig resa år 1974 den 11 till 15 september.

Ett stort antal trädgårdsskribenter deltog i den resan som leddes av Frankrikeexperten Georges Bjarne, Vallentuna, då verksam som journalist vid Sveriges Radio. Slotten och parkerna ligger kvar så det är min förhoppning att denna reseskildring kan ge dej som läser tips om vilka du ska besöka!

I vår krassa tid är man benägen att fästa större vikt vid det materiella när man sysslar med trädgårdsanläggning. Jag menar då att de ekonomiska aspekterna blivit alltmer dominerande. Materiella synpunkter lade man förr också på begreppet trädgård, fast kanske på annat sätt. Början till detta med trädgård var ju den att man samlade in olika vilda växter som kunde tänkas vara matnyttiga. Odlingsplatsen för dessa inhägnades och den låg som regel nära intill bostaden med tanke på skötseln. Så småningom började man på många olika sätt försköna dessa odlingsplatser. Ni skall få se exempel på detta senare när vi börjar med bilderna, från bland annat Villandry.

Jardin de la FranceDet är om franska slott och herresäten jag skall prata om här i kväll, därmed har jag inte sagt att trädgårdskonstens vagga stod i Frankrike. För att skaffa oss en liten bakgrund till detta med trädgårdskonst så kan det vara av intresse för er att notera att världens äldsta trädgårdsritning är hämtad från en egyptisk gravmålning omkring år 1400 före Kristus. Den visar en mycket stram komposition, som med hjälp av häckar uppdelades i flera rum och där det planterats fikonträd, dadelpalmer och andra fruktträd som fungerade både i nytto- och skönhetshänseende. Förresten, vem har inte hört talas om Babylon och Semiramis hängande trädgårdar? Det kanske rör sig om en tidig föregångare till våra föregångare till våra dagars takträdgårdar. De hängande föregångarna kom till så tidigt som år 800 före Kristus.

Verklig trädgårdskonst finner man också på 700-talet i Arabien. Man förstår att oasen fick stor betydelse för araberna, bland annat som rekreationspunkt. Man behöver ju bara tänka på öknens brännande sol för att förstå detta.

Det finaste resultatet av oasträdgårdskonst hittar man i Alhambra i Spanien. Principen bygger på upplevelsen av det enkla rummet, men med en helt fantastisk variationsrikedom. Det sägs att det inbördes samspelet uppnås genom kontrast mellan det som var mörkt och tillsynes stängt och mellan det som var ljust och mer öppet. Variationerna åstadkoms också ofta genom en skiftning mellan olika nivåer.

Man såg överallt vatten i fontäner, gångar och platser belagda med mosaik, alltså en mycket stor variationsrikedom. Morisk trädgårdskonst, som detta kommit att kallas, har haft ett avgörande inflytande inte bara på de spanska trädgårdarna utan även på den övriga i Europa och det ända långt in i vår tid.

Medeltiden, då man mest lade an på försvar mot sina fiender, präglade på sitt sätt trädgårdskonstens stora förändringar, därmed inte sagt att man skapade så mycket nytt. Det var snarare en återgång till det gamla. Man återupptog de gamla romerska traditionerna. Trädgården gjordes till ett led av byggnadskompositionen. Ett av de bästa exemplen på en renässansträdgård av stora mått är Villa d´Este i den lilla byn Tivoli utanför Rom. Trädgården är där uppdelad av ett gångsystem, där gångarna skär varandra med räta vinklar och med en tydligt markerad mittaxel utgående från slottets trapparti. Knappast i någon trädgård är vatten använt så överdådigt och med vatten som kommer från de nära nog outtömliga källorna i bergen. En viss jämförelse kan göras med det ryska Peterhof men så ligger det ju också vid Finska Viken som åtminstone hitintills visat sig räcka till.

För att återgå till Frankrike, så är det landet inte på samma sätt berömt för sina renässansträdgårdar som Italien, men renässansen påverkade den franska trädgårdskonsten och kom i varje fall att bidra till den stora omvälvning som barocken senare skulle innebära.

Le Notre
Mest känt, men tyvärr inte så väl bevarade, är renässansens broderiparterrer vilket innebär ett konstnärligt tecknat mönster av buxbom på botten av färgat grus, med eller utan blommor. Ur den mer strikta stil som var renässansen växte i varje fall en fransk stark trädgårdskonstnärlig tradition fram. Det bildades så att säga en teknisk grundval för Ludvig den trettondes stora trädgårdskonstnär LeNotre. Man kan om man vill förenkla det hela säga, att om renässansen var den lilla skalans trädgård så var barocken den stora vidlyftiga trädgården. När barocken på slutet av 1500-talet i Italien nådde sin fulla utveckling så betecknades den som massverkan, våldsam rörelse och kontrast.

Frankrike, som ju hade arbetat upp sig till en nation att räknamed både ekonomiskt och kulturellt, hade blivit en ledande nation och Ludvig den fjortondes hov var nog det mest praktfulla i Europa. Det var som sagt under barocken som Le Notre utförde sina främsta arbeten och det var också med dem han vann sin stora berömmelse.

Det började med att han anlade en trädgård åt Fouquet, den dåvarande franske finansministern, vid dennes residens Veau-le-Vicomt. Ludvig den fjortonde kunde givetvis inte smälta att hans finansminister hade det finare och mer storslaget än han, varför han uppdrog åt LeNotre att anlägga en trädgård omkring faderns jaktslott ute vid Versailles. Omgivningarna bestod till största delen av sumpmarker, varför den kanal som går igenom området har en dubbel funktion att fylla.

Inspirationen från Versailles och Le Notres många andra anläggningar, spred sig till det övriga Europa och därmed även till vårt land. Vår största trädgårdsarkitekt av rang blev Simon de la Vallé och han kom till Sverige på 1600-talet. Nicodemus Tessin d ä, som verkade i Sverige på 1600-talets mitt, var en av de la Vallées lärjungar.

Efter denna lilla inledning och orientering hade jag tänkt mig att vi skulle gå in på några slott och herresäten samt deras trädgårdar. Vi börjar då med Villandry.

Villandry
Villandry ligger i Loiredalen mellan floderna Cher och Loire. Platsen där slottet ligger torde ha varit bebodd i över femtusen år. Troligtvis har det på platsen för slottet legat en villa möjligen en större bebyggelse redan under romartiden. Namnet Villandry tror man kommer från Ville Andriaca, alltså en sammandragning av de två namnen. Slottet har emellertid också hetat Colombieras, men Villandry anses vara en äldre benämning, i varje fall är det namnet Villandry som används permanent sedan 1600-talet.

Den första lorden till Colombiers-Villandry hette Geoffry le Roux. Han levde under slutet av 1000-talet. Ett ur historisk synpunkt intressant årtal är också 1189 då slöts det en fred på slottet nämligen den mellan Filip-August, kung av Frankrike och Henrik den andre kungen av England. Vi gör ett hopp i århundraden och kommer fram till 1501 då slottet ägdes av Henry Bohier som för övrigt var bror till Thomas Bohier som jag skall återkomma till senare, han var nämligen byggherre till slottet Chenonceau. 1532 övergick slottet genom köp till Jean le Breton och han smaka Anne Gedoyn som var dotter till Robert Gedoyn, finanssekreteraren hos Frans den första. En post som hans svärson så småningom kom att överta.

Det första Jean le Breton gjorde var att han lät riva de befintliga byggnaderna, allt förutom ett torn, och så lät han bygga ett praktfullt renässansslott på grunden av den gamla borgen. Redan år 1536 kan man förstå att han var klar för då hade han nöjet att som sin gäst på slottet se ingen mindre än Kung Frans den förste. Jean le Breton dog tyvärr rätt snart redan 1542 och slottet kom återigen att byta ägare, även om det stannade inom familjen. Den sista av familjen Breton som ägde slottet dog år 1724 och han hette Balthasar och ligger begravd i slottskapellet på området. Den sista lorden till Villandry hette Michel Castellan. Hans son var tvungen att sälja slottet till en borgare under franska revolutionen. Under denna ofta rätt så förvirrade tid lär slottet ha ägts av bland annat ingen mindre än Napoleon själv. Han lär ha tagit det som ersättning för en obetald skuld. 1800-talet var alltså en dramatisk tid för slottet. Inte förrän vid 1900-talets början, då slottet genom köp övergick till släkten Carvallo, inte förrän då stundade en uppryckningens tid för slottet. Dr Carvallo började ett omfattande restaureringsarbete, och att ett sådant behövdes kan ni kanske förstå om ni tänker tillbaka på hur många olika ägare slottet haft under de gånga århundradena, alla hade de försökt sätta sin prägel både på slottet och trädgårdsanläggningen.

Vid Carvallos övertagande lär den stora renässansanläggningen varit förändrad till en park i engelsk landskapsstil, alltså helt förstörd enligt Carvallos synpunkt. Det fanns inga fullständiga ritningar som man kunde använda vis restaureringsarbetet, alla sådana original var försvunna, man lär ha använt sig av befintliga skisser samt ritningar från andra renässansanläggningar för att kunna återställa Villandry. Bland annat kom ritningarna till slottsträdgården vid Fontainbleu till användning, Carvallo lyckades alltså fullfölja sitt, som man kan tycka, helt omöjliga arbete att rekonstruera trädgården. Enligt uppgift lär det vara det största rekonstruktionsarbete av en trädgårdsanläggning som någonsin gjorts, och det är väl knappast troligt att något sådant någonsin kommer att ske igen, bland annat vore det väl omöjligt ur kostnadssynpunkt. Värt att minnas om Villandry är ju det faktum att det i ålder överstiger både Versailles och Vaux-le-Victome, Villandry är över hundra år äldre. Trädgården består av fyra olika delområden, högst belägen i nivå med slottets övre våningar ligger vattenträdgården, som nummer två kommer sedan prydnadsträdgården, tre blir så borggården ur nivåsynpunkt och lägst ligger köksträdgården, eller ska vi kanske kalla den nyttoväxtträdgården.

Vattenträdgården är tyvärr den del av trädgården som är minst lyckad. Enligt vad vi fick höra vid vårt första besök var det den som var kostsammast att underhålla och det hade man tyvärr inte klarat av, men man får i alla fall en föreställning om hur den skall se ut. Prydnadsträdgården däremot är både välskött och tidstypisk med sina buxbomshäckar och innanförliggande blomsterplanteringar. Häckarna är planterade så att de bildar täta parterrer och mycket konstfullt klippta. Stundom bildar de figurer med symbolisk betydelse. Paralleller kan här dras till slottet Herrenhausen i Tyskland som har buxbomsfigurer klippta så att de föreställer djur. På Villandry bildar buxbomen en kärleksträdgård, där varje avdelning har sin betydelse och symboliserar olika sorters kärlek, passionerad, blyg, sorgsen och lycklig, allt detta med hjälp av buxbomen och de olikfärgade blommorna som är inplanterade i figurerna. Dessutom finns det över hela området större buskar av buxbom som närmast ser ut som stora snurror. Köksträdgården lär ha varit dr Carvallos skötebarn och där hittar man också allt från olika sorters kål till jordgubbar- allt färggrant inramat av blomsterrabatter, äppel- och päronträden inte att förglömma. Det måste vara en fantastisk syn på våren när alla dessa fruktträd blommar.

Dr Carvallo som intresserat sig mycket för trädgårdsanläggning överhuvudtaget (han måste ju nästan det för att kunna klara av ett så stort arbete), han både läste och tittade på andra anläggningsarbeten för att få inspiration. Enligt honom så var renässansträdgården betydligt mänskligare än trädgården i engelsk landskapsstil.  I en trädgård i renässansstil typ Villandry finns ju allt som gör den användbar för människan, alltså är denna typ av trädgård mera naturlig ä den engelska landskapsstilen. Dr Carvallo ansåg det vara mer humant och riktigt att människan i sin trädgård kan odla sina grönsaker, glädjas åt sina blommor och promenera i både solsken och skugga, allt detta som renässansträdgården kunde erbjuda på ett relativt litet område. Dr Carvallo och hans amerikanskfödda fru Ann Coleman arbetade med Villandry ända till sin död 1936. Carvallo själv ligger begravd i slottskapellet på Villandry. Sonen Francois Carvallo fortsatte sin faders verk och lät bl a plantera de 1 824 äppelträd i 46 varandra korsande linjer exakt enligt de gamla ritningarna. Slottet och parken förvaltas numera av ett slags bolag. Det visade sig nämligen att den andra generationen Carvallo inte hade samma ekonomiska sinne som den store rekonstruktören själv så därför ombildades det hela. Den tredje generationen, som vi träffade under vårt besök, deltar dock aktivt i arbetet och verkar vara besjälade av den gamla Carvallo-andan. Tyvärr så kämpar nog hela etablissemanget med mycket stora ekonomiska svårigheter, bl a till följd av att man inte får något som helst statsunderstöd.

Chenonceau
Slottet Chenonceau invid floden Cher i Loiredalen byggdes år 1513 av Thomas Bohier som då var skattmästare hos Frans den förste och alltså bror till den tidigare nämnda ägaren till Villandry. Som arkitekt för sitt exklusiva bygge anlitade han Pierre Nepveu och denne byggde slottet på ruinerna av en gammal kvarn som legat intill floden. Kvar från den ursprunglige bebyggelsen är endast ett torn, och de bär namnet efter de första ägarna- Tour de Marques. Det tornet är faktiskt från 1200-talet. Enligt uppgift så påverkade Thomas Bohiers hustru Catherinne Briconnet byggnadsarbetarna i mycket stor utsträckning. Detta berodde bl a på att hennes make Thomas ofta befann sig på resor och även ute i fält. Slottet har varit skådeplatsen för många intressanta möten.  Många kända personer med anknytning till det dåvarande kungahuset har dels gästat och dels bebott slottet. Efter Thomas Bohiers död var hans son tvungen att överlåta slottet till kronan som ersättning för skulder som hans far åsamkat sig under sin livstid.

Henrik den andre, som så småningom kom att äga slottet, sänkte det till sin favorit Diane de Potiers. Hon bodde ofta och under långa tider på slottet och lär ha åstadkommit ett flertal förbättringar. Efter Henriks död krävde Catherine de Medici tillbaka slottet, Diane fick dock ett annat istället. Det finns fortfarande ett rum på slottet som är uppkallat efter Diane de Potiers. Henrik den tredjes hustru Louise de Lorraine, en annan a slottets kända kvinnor, påverkade slottet på sitt sätt även hon. Efter Henriks död 1589 lät hon nämligen måla hela sin svit i vitt och svart för att hedra sin make. Till hennes svit hörde ett galleri som sträcker sig från slottets huvuddel ut över floden Cher och till andra sidan, taket i detta galleri är fortfarande svart. Galleriets ursprung var troligen en bro, som sedan byggdes in till ett galleri. Detta galleri kom att tjäna ett mycket åtråvärt syfte under första världskriget, då den dåvarande ägaren lät förvandla det till ett sjukhus. Under den tyska ockupationen spelade galleriet återigen en ny spännande roll.  Gränsen mellan vad som var ockuperad zon och vad som var fritt land gick rakt igenom slottet, ingången låg alltså i den ockuperade delen medan galleriets dörr utåt låg i den fria dalen av landet. Detta begagnade många sig av och flydde över till friheten via den gallerigången. Vad man för närvarande minns galleriet för, är den fantastiska utsikten över floden Cher.

Slottet ägs sedan 1913 av en av Frankrikes rikaste familjer och de har lagt ner enorma summor på att restaurera slottet och återställa det till sitt ursprungliga skick. Man förstummas nära nog vid en rundvandring. Väggarna är klädda med tapeter från Flandern, vissa golv är beklädda med Carrara-marmor, väggarna pryds av värdefulla konstverk, Murillo och Rubens bl a, stolarna är klädda med Cordoba-läder. Allt detta sagt för att ge er en uppfattning om vilken pärla detta slott är. Tyvärr var det svårt att få speciellt mycket upplysningar om trädgården så den fick vi försöka bilda oss en uppfattning om själva. En del av trädgården, som kallas för Catharines trädgård, är ett skolexempel på en broderiparterr sådana som de finns utformade ända in under barocken. Den anläggningen är vad man närmast skulle vilja kalla tvättfatsformad dvs djupare i mitten och lika hög på var sida, så att när man står framför den så ser man alla sidor lika bra . Den är verkligen utsökt, skickligt utförd i buxbom förstås. Just den lilla Catherines garden kallade delen av parken är mycket tidstypisk så även den något större kvadratiska anläggning som ligger på slottets högra sida. I den avdelningen finns ett nära nog stjärnformigt gångsystem, tuktade buxbomsbuskar och låga häckar. Dessa två delar av parken var så vitt vi kunde bedöma stilenligt rekonstruerade medan den övriga delen av parken närmast kan betecknas som en vacker och välskött anläggning möjligen med ett speciellt plus för de fria träddalarna. Thomas Bohier lär ha sagt att om jag lyckas bygga färdigt detta slott så skall världen minnas mig och nog måste man säga att byggherren har rest ett värdigt minnesmärke över sig.

Versailles
När man så kommer till Versailles efter att ha sett två renässansanläggningar så undgår man nog inte att bli imponerad av storslagenheten. Denna massverkan, det som barockens mästare kallar en våldsam rörelse och en kontrast. Versailles som det möter en strax intill slottet är ju tyvärr något helt annat. En obeskrivlig sillsallat, ett publikfrieri som dess skapare säkert inte skulle vilja kännas vid. När man på den tiden ville ha litet småputtrigt och blommigt så doldes det bakom lövridåer mer beläget vid sidan om – i varje fall inte rakt framför själva slottet. När man kommer till Versailles så möts man alltså av denna storslagna syn. Denna öppna, stora plats kallas Place d’Arms och ligger mitt framför slottet. På detta ställe sammanstrålar tre avenyer och förlänger man de linjerna så möts de i den mäktiga ryttarstatyn av Ludvig den fjortonde, som alltså sitter till häst mitt på Cour d’Honneur. Samma plats där Marie Antoinette talade till den uppretade folkmassa som tagit sig ut till Versailles då de var missnöjda med sina villkor. När man ser de omständigheter som Marie Antoinette levde under i detta fantastiska slott så förstår man att hon hade mycket små möjligheter att fatta folkets misär.

När man tittar uppemot slottsfasaden så ser man en tydlig likhet med Stockholms slott, att Tessin den yngre här hämtat inspiration till sitt slottsbygge. Den ursprungliga slottsbyggnaden var mer anspråkslös och uppfördes under Ludvig den trettondes tid. På uppdrag av Ludvig den fjortonde byggdes sedan slottet till under ledning av arkitekt Le Veau, vad man då fäste speciellt stor uppmärksamhet vid var att slottet och parken skulle harmoniera med varandra. Är man i Versailles för att titta på trädgårdsanläggning så förflyttar man ju sig snabbt från ingången förbi slottet fram till parterren, och det är då man möts av barocken i sin fulländning. Ett samspel mellan parterr, alléer och boskéer. Kontrastrikedomen är enorm mellan mörka och ljusa platser med axlar som förlorar sig i fjärran och mörka gångar under täta lövkronor, bl a i det som kallas Petite Parc. Le Notre, även kallad den franska barockens fader, hade här obegränsade möjligheter att förverkliga sina idéer. Tillsammans med Le Brun, som var hans konstnärliga rådgivare, påbörjades arbetet med parkanläggningen år 1663. Arbetet utfördes i etapper och när det hela var slutgiltigt färdigt är svårt att säga.

Det är i all fall helt känt att kostnaderna uppgick till 64 miljoner livre. Sammanlagt har ca 30 000 man och 6 000 hästar varit sysselsatta med arbetet. Man blir onekligen mycket imponerad över det enorma arbete som utförts. Studerar man kartor över anläggningen så får man ju en viss uppfattning om ytornas storlek men när man ser det hela i verkligheten så blir man ändå överraskad. Totalt omfattar parken ca 500 ha och dessa hektar har mästerligt arbetats fram till en barockanläggning som lär sakna motstycke. Något som bl a inte framgår av kartorna är de stora höjdskillnaderna som finns mellan olika ytor. För att undvika ett sterilt intryck så har de flesta murar som upptar nivåskillnader klätts med häckar. Vatten är en viktig del av en barockanläggning och detta saknas ingalunda i Versailles. Även om man blir litet besviken när man hör att i modern tid så kan man ha igång hela vattenanläggningen endast en gång i månaden, men så är det också en praktfull syn när bassängerna spelar. Kanalen som är 1 650 meter lång, utgör ett dominerande vatteninslag, men det lär dessutom ursprungligen ha funnits 1 400 vattenbassänger av olika slag. Står man i parterren framför slottet (den som tyvärr är så blommig), så har man en tvär axel parallellt med slottsfasaden. På vänstra sidan ser man ett orangeri och bortom den Schweizersjön. På den högra sidan avslutas axeln i Neptunfontänen. Går man längs det som kallas Tapis vert så kommer man förbi Apollofontänen till den stora kanalen. Ludvig den 14 lär på sin tid ha haft riktiga segelfartyg med vilka man gjorde små utflykter. Fortsätter man vidare från Apollofontänen så kommer man till Grand Trianon. Det slottet lär ha byggts för att man ansåg att det stora var allt för otympligt och ogästvänligt att vistas i. Går man vidare från Grand Trianon så kommer man till Petite Trianon och då möter man en helt annan stilart- den som Marie Antoinette lät anlägga sin park i- nämligen en engelsk landskapsstil. Planen till den parken är daterad 1777. Där finns allt som hör romantiken till, små oregelbundna dammar kantade med hängpilar och givetvis även små kärlekstempel och lusthus. För att ytterligare förstärka intrycket av lantlig idyll som Marie Antoinette eftersträvade, så lät hon bygga den lilla lantgården Le Hameau dit hon drog sig tillbaka till naturen igen, i Rosseuas anda.

Carita Wallman Larsson 1974

För dig som älskar gastronomi och hortikultur