Bergianska botanister, red Bengt Jonsell

pil 1Tillbaka till förstasidan

 

Stockholm 1991

Bergianska botanisterBröderna Bengt och Peter Jonas Bergius är upphovet till Bergianska trädgården och samlingarna. Den första egendomen, Bergielund, var en malmgård i Stockholm. Egendomen och samlingarna testamenterades till Kungliga Vetenskapsakademien som skapade Bergianska stiftelsen som skulle förestås av en Professor Bergianus.

Bergianska stiftelsen hade 1991 verkat i 200 år. Bengt Jonsell som vid den tidpunkten var den åttonde Professor Bergianus var redaktör för boken om om de fyra första professorerna som verkade under det första seklet: Olof Swartz 1791 – 1818, Johan Emanuel Wikström 1823 – 1856, Nils Johan Andersson 1857 – 1879 samt Veit Brecher Wittrock 1879 – 1914.

Ett sammanfattande kapitel tar upp nästa tre: Robert Fries 1915 – 1944, Rudolf Florin 1944 – 1965, Måns Ryberg 1966 – 1983. Därefter Bengt Jonsell 1983 – 2001 som efterträddes av Birgitta Bremer 2002 – 2014.

Bertil Nordenstam har skrivit om Olof Swartz, linnéan som studerade medicin där naturalhistoria ingick.Han gjorde botaniska exkursioner i Sverige och Finland och 1783 reste han till Jamaica via USA. Därefter Cuba, Cayman m fl öar och hela tiden sände han hem växter och beskrivningar till botanistkollegor. Hans utforskande av Västindien ger honom en plats i botanikens historia, många släkten har tillnamnet Swartzii. Han hade en förkärlek för orkidéer men hans främsta insats är kryptogamsystematik med mossor, lavar och mykologi . Han delade generöst med sig av växter och gav även bort sina herbarier. 1789 blev han invald i Vetenskapsakademien och 1791 utsågs han till förste innehavare av Bergianska professuren och 1811 vald till sekreterare i Vetenskapsakademien.

BergielundJohan Emanuel Wikström som beskrivs av Gunnar Eriksson, har framförallt skrivit om Vetenskapsakademins verksamhet. Han blev en länk mellan svensk och internationell botanik i den linneanska traditionen. Han hjälpte Swartz att ordna samlingarna vid Bergielund och ansågs vara spindeln i det svenska botaniska nätverket. Andra inflytelserika samtida var Carl Johan Hartman, Göran Wahlenberg och Elias Fries. Wikström skrev årsberättelser för Vetenskapsakademien, bibliografi med en förteckning över all dittills utkommen botanisk litteratur i Sverige och en Stockholmsflora som kom ut 1840.

Gunnar Broberg har författat kapitlet om Nils Johan Andersson, ytterligare en linnéan, en modern och mångsidig forskare och en stor resenär. Han studerade i Uppsala men även i Edinburgh och Berlin. 1851 gav han sig ut med fregatten Eugenie från Karlskrona på en forskningsresa som kom att vara i över två år där han blev mer och mer intresserad av biologiska spridningsproblem. Han rapporterade kontinuerligt i Aftonbladet med berättelser i du-form och med fria associationer. Resultatet av resan var ca 50.000 växtexemplar från nästan 30 länder, han internationaliserade den botaniska avdelningen på Riksmuséet där han var intendent. Hans önskan var att efterträda Wikström och den gick i uppfyllelse 1857.

Andersson var verksam vid Nya Elementar i 25 år, han gav populära föreläsningar vid Stockholms högskola och skrev en 500-sidig lärobok i botanik. Han skrev också Våra bästa mat-svampar och Våra bästa mat-lafvar – bakgrund var hungersnöden, svagåret 1868. Han hade också ett konstnärligt intresse och illustrerade sina första floror själv, senare fick han hjälp av sin hustru .

Bergianska 1900Bengt Jonsell skriver om Veit Brecher Wittrock. Han skapade Bergianska trädgården som den i stort sett ser ut än idag. Hans företrädare hade ansvarat för den ursprungliga gården Bergielund men nu fanns det nya markområdet längre ut . Han var också botanisk rådgivare för våra landskapsblommor, algspecialist och med stor arbetsflit. Han studerade i Uppsala, botanik och zoologi, blev professor i botanik i Uppsala och fick intendenttjänsten i botanik vid Naturhistoriska riksmuseet. 1879 efterträdde han Nils Johan Andersson. Av hälsoskäl reste han inte mycket själv men när han ägnade sin forskning åt styvmorsviolen fick han frön och plantor från hela landet, till och med prinsarna Gustaf Adolf och Wilhelm som sände in frön från Tullgarn. Han skrev också om de odlade penséerna, nu benämnda Viola X wittrockiana. Hans verk om linnéan utkom 1907 och beskrev 140 olika former.

Det gamla Bergielund var känt för frukt, bär och köksväxter men nya Bergianska lades upp efter två huvudprinciper, den systematiska och den växtgeografiska. Han tyckte att trädgården lämpade sig för alpina växter men anläggandet av berg fullbordades aldrig även om Bergianska fortfarande har hans planläggning. Avslutande kapitlet av Bengt Jonsell, Bergianska stiftelsen under vårt sekel handlar i korthet om 1900-talets professorer.

En oerhört intressant bok där man blir djupt imponerad av de resor som gjordes och det oupphörliga insamlandet av frön, plantor och de mängder av information man delade med kollegor. Nästan alla Linnés lärjungar och Linné själv har bidragit till herbariet på över 15.000 ark.

Christina Aili 2015-08-18

För dig som älskar gastronomi och hortikultur